”Powersensor är på”, förklarar Philips-skärmen när jag ska börja skriva detta. ”Tack för att du hjälper till att rädda miljön.”
Det var verkligen så lite.
Om man ska tro Greta Thunberg var klimatmötet i Glasgow ungefär lika meningsfullt som min ofrivilliga klimataktion. Inför 10 000 demonstranter avfärdade 18-åringen konferensen som en ”greenwashing-festival” och kulmen på ”årtionden av blablabla”.
Sågningen retade inte bara upp hennes vanliga kritikerkör bland äldre män som antingen läser eller heter Johan Hakelius, utan även SSU:s nya ordförande Lisa Nåbo. På partikongressen sade hon att världen inte förändras från gatan utan inifrån parlamenten:
”Greta, du har sagt att det viktigaste en ung kan göra är att bli aktivist. Jag håller inte med dig. Ingen lösning på klimatkrisen kommer att vara partipolitiskt neutral. Det viktigaste du som ung kan göra är att ge dig in i politiken och se till att det fattas rätt beslut.” (TT, 5/11).
Få köpte nog att Greta Thunberg hade fått mer uträttat i SSU. Men Lisa Nåbo fick eldunderstöd av Lisa Stenberg, som skrev att aktivism inte är det svåra, utan att ”förhandla, lirka och tålmodigt sträva efter politisk förändring inom den befintliga demokratin.” (Arbetet, 7/11).
SSU:s kommunikationschef Youbert Aziz gick ännu längre och frågade sig på Twitter om hon föredrar ”ekofascism” framför folkstyre.
För en yngre generation socialdemokrater verkar det alltså finnas en motsättning mellan gräsrotsaktivism och parlamentariskt arbete. Det är trist men talande för vad som har hänt med socialdemokratin.
För det första ska man inte överdriva Greta Thunbergs avfärdande av partipolitiken. Om hon inte trott så starkt på parlamentarismen så hade hon knappast varit så besviken på den tre år i sträck, och åkt segelbåt tvärs över världen för att läxa upp folkvalda politiker i utbyte mot en selfie.
För det andra borde partierna snarare fråga sig varför de misslyckas med att dra unga till sig. Vikande medlemstal är inte unikt för socialdemokratin, utan ett demokratiskt problem i hela Europa. I boken Ruling the void skriver statsvetaren Peter Mair att partidemokratins tid rentav är förbi, då nedgången i medlemskap och valdeltagande har skadat demokratins legitimitet.
Men han lyfter också en omvänd aspekt, som är minst lika viktig. Även den politiska klassen har dragit sig undan från den gemensamma kontaktyta som masspartierna var, och in i en värld av glassiga toppjobb och styrelseuppdrag där vanliga människors behov inte lika ofta kommer på tal. Denna miljö benämndes av Håkan Juholt med statsvetenskaplig precision som ”klägget”.
Ointresset för demokratin kommer alltså från två håll. Något för politiska broilers att fundera över.
Det är klart att partierna tittar avundsjukt på klimatrörelsen, när medlemsantalet i Socialdemokraternas fall har gått från 1,2 miljoner medlemmar på 1980-talet till 75 000 i dag. Men hur behandlar partiet de folkrörelser som varit så centrala för att bygga upp landets välfärdssystem?
Inom loppet av bara några månader förhandlade de om marknadshyror utan att inkludera Hyresgästföreningen, och om försämrad arbetsrätt utan att involvera LO. Resultatet lär bli ytterligare demoralisering bland de egna väljarna i två centrala fästen.
Medan hyresgäströrelsens ihärdiga kamp hela våren inte bara stoppade marknadshyrorna, utan i förlängningen även gjorde det möjligt för Vänsterpartiet att fälla regeringen. Här ser vi ett samspel mellan gräsrötter och parti som man undrar om S har lämnat bakom sig.
De tålmodiga parlamentariker som Nåbo och Stenberg syftar på, som kämpat sig upp via ungdomsförbundet upp till höga poster i partiet, fattade i båda dessa fall fel beslut. Utan trycket från gatan hade utfallet blivit ett annat.
Det är hundra år sedan rösträtten fullbordades i Sverige och vi är vana vid att läsa om skickliga manövrer hos namn som Karl Staaf och Hjalmar Branting. Men som Kjell Östberg visar i sin nya bok Folket i rörelse byggdes demokratin underifrån, av det oregerliga men allt mer organiserade myllret i fabrikerna och på gatorna.
Precis det här har många socialdemokrater glömt bort. I europeisk politik ser vi allt oftare en samsyn mellan socialliberala teknokrater och populister, där båda tror sig kunna lära känna folkviljan uppifrån via opinionsundersökningar, för att sedan prata med detta statistiskt skapade folk via PR-staben. De vill styra över tomrummet, som Peter Mair uttryckte det.
Greta Thunberg har gjort något annat, som ingen politiker klarat av, nämligen byggt en global massrörelse av unga. I stället för att bjuda in henne föreslår jag att de går ut på gatorna och ansluter sig, möter blicken hos dem vars framtid står på spel. Vem vet – kanske lär de sig något de har nytta av där inne.
